Historien om Axel och Emilia, en musselsoppa värd att stå upp för och om vikten av att ha ett öppet hjärta

Välkommen till Nya Varvet, den historiska platsen för Dockyard Living Hotel. Många är de historier som
utspelats i detta gamla örlogsområde, där nationsgränser mötts och kontakter skapats mellan folk från
när och fjärran. En av de mest gripande är den nästan bortglömda historien om Axel och Emilia och det lilla
gästgiveriet i Korsebergs backe.

Bagarsonen Axel Jonsson hade kommit till Nya Varvet som tioåring. Han var en av alla de pojkar som 1856
rekryterats till Skeppsgosseskolan vid Göteborgs flotta, en verksamhet vars syfte var att uppfostra unga
gossar till att i framtiden kunna bli dugliga sjöbefäl. Vid skolan studerade officers- och manskapsbarn sida
vid sida. Axel, som hade ett muntert och hjärtligt sätt, fick enkelt många goda vänner som sedan följdes åt
och tjänstgjorde som båtsmän och skeppsgossar vid Göteborgs eskader av Kongl. Maj:ts flotta, som hade
sin bas i Nya Varvet.

Flottans manskap huserade i kaserner på området, så också Axel. På det idylliska värdshuset Nobis anordnades
fester, lyrikaftnar och baler, där såväl militär som stadsbor umgicks glatt och otvunget. Det var under en av dessa kvällar, som Axel skulle möta Emilia. 

Den aktuella kvällen var Axel medbjuden av sin vän Jacob Lundgren, som han lärt känna på Skeppsgosseskolan.
Det var middag med dans, anordnad av sällskapet Nya Varvssocieteten. Flottans uniform, som Axel bar, röjde inga ledtrådar om klasstillhörighet men han kände sig ändå inte riktigt hemma i sällskapet, så under den efterföljande dansen gick han ut för att ta en nypa luft. Han hörde då någon gråta och fick se en flicka sitta på trappan till köksingången på Nobis, klädd i blårutig hellång klänning, kökets vita förkläde och en blommig sjal virad om armarna. Han kände väl igen henne från Nya Varvets Slöjdskola för fattiga flickor. Emilia hette hon och hade en gång sålt honom ett par grå yllesockor på Slöjdskolans basar. De hade värmt gott genom flera vintrar. Numera tjänstgjorde Emilia i köket på Nobis, men var uppenbart olycklig, varför Axel inte kunde annat än stanna till och fråga hur det var fatt. 

Den förtvivlade Emilia torkade tårarna och berättade att ett högt uppsatt sjöbefäl kommit in i köket under kvällen och frågat vem som tillagat ”den fantastiska musselsoppan”. Emilia hade då dristat sig till att svara att det var hennes soppa, vilket var helt sant. Receptet hade hon fått med sig hemifrån Lysekil och soppan var hon praktiskt taget uppfödd på. När kocken fått veta att köksflickan hade mage att ta åt sig äran för ”hans soppa”, hade han utdelat en ordentlig utskällning och dito örfil.

När Axel hörde detta tog han Emilia i handen, stegade in i värdshuset, letade upp kocken och konfronterade honom, inför kökspersonal och festgäster. Kocken, som avslutat sitt pass och fyllnat till på överbliven dryck brusade upp och ställde till med ett rejält tumult. Föreståndaren kom då in, såg oredan och frågade vad som försiggick. Kvällen slutade med att kocken blev avskedad. Dessvärre slutade det likadant för Emilia som inte heller i detta skede gavs erkännande som upphovskvinna till den omtyckta soppan. Men hon
fick något annat och det fick även Axel. I varandra hittade de en förtrolig vänskap som inte långt därefter
utvecklades till kärlek, stark som stål.

1867 gifte de sig, 21 år gamla. Flottan hade nu börjat rustas ner och det unga paret kunde flytta in i ett, alldeles för stort torp som blivit ledigt vid Korsebergs backe. Trots att de inte ägde mycket lyckades de skapa ett trevligt och ombonat hem, med vitmålade trämöbler, hemvävda mattor och kuddar och gardiner i ljust linnetyg – mycket av det kom från Emilias tid på Slöjdskolan. I fönstren planterades pelargoner i mjölkkannor och i stora trädgårdsurnor av gjutjärn och på den lilla trädgårdstäppan odlades luktärt och stockrosor, jämte potatis och morötter. På söndagarna fylldes stugan av doften från bagarsonen Axels nybakade bröd och Emilias musselsoppa, då grannar och andra bekanta kom på besök. De hade inte mycket, men i deras hem fanns det alltid plats för vänner, gamla som nya. 

1870 blev Nya Varvsområdet en fångvårdsanstalt och Axel behövdes inte längre i flottan. Hur skulle de nu
försörja sig? Emilia sydde kuddar och linnedukar av flottans oanvända plagg och sålde, men det var inte lätt
att livnära sig på. Snart skulle pengarna ta slut och det var inte så mycket som gick att odla på den lilla lott de
hade. Visserligen kunde de plocka musslor vid klipporna nedanför Vita gaveln och med Emilias soppa och Axels
bröd kunde de trots allt fortsätta med sina omtyckta söndagsmiddagar men visst hade de sett ljusare dagar.

En dag bultade det på dörren till torpet och Emilia skyndade sig att släppa in gästen. Det var Axels barndomsvän
Jacob Lundgren från Skepsgosseskolan. Han var son till en förmögen officer, men hade nu blivit oskyldigt dömd och hade rymt tillsammans med ett antal andra fångar. Dessa hade blivit infångade men det tänkte inte Jacob bli. Självklart fick han stanna hos Axel och Emilia ett par dagar. De hade ju flera rum över och han lovade att betala dem väl så snart han kommit hem till sin far. Jacob blev så småningom skeppsredare och skulle komma att återgälda dem mer än väl …

Ryktet om att Jonsson i Korsebergs backe gömde förrymda fångar spreds som en löpeld. För att stävja pratet gick Axel runt i grannskapet och förkunnade att de minsann öppnat gästgiveri och att alla som ville var välkomna några så snart den långväga gästen rest vidare. Nyheten spred sig vidare ner till hamnen och snart var de första riktiga gästerna på väg. Emilia ställde snabbt i ordning ett par rum och satte igång ett storkok med soppa.

I mer än 30 år drev Axel och Emilia sedan sitt gästgiveri och med ekonomiskt stöd av kamraten och seppsredaren Jacob Lundgren kunde de köpa till en större byggnad med fler rum. Gäster välkomnades från när
och fjärran: England, Tyskland, Frankrike och Portugal, allt ifrån sjömän till officerare – till och med övreståndspersoner som tidigare föredragit att bo som gäster i privata familjer framför värdshus. Många tyckte att det nästan var som att komma hem. I köket dukades sill och smörgåsbord upp, givetvis med brännvin till
men även ett gott hembryggt öl och inte minst Emilias musselsoppa med Axels goda bröd.

Men allt gott har ett slut och en sommardag 1905 drabbades Axel av hjärtsjukdom och gick bort. Emilia sörjde djupt sin älskade Axel och blev sig aldrig riktigt lik. Med hjälp av goda vänner drev hon strävsamt verksamheten vidare under några år men det kändes inte lika roligt längre.

1907 togs Nya Varvet tillbaka i flottans ägo och en ny matinrättning skapades på området – Reveljen. Det var troligtvis i köket på Reveljen som Emilia Jonsson avslutade sin gärning. Receptet till musselsoppan blev kvarglömt i en skänk för att återupptäckas mer än hundra år senare.

Det är med stor glädje vi nu kan servera Emilias musselsoppa i restaurangen, enligt originalrecept men med
en modern touch. Emilias och Axels gästfrihet och självklara sätt att öppna upp sitt hem för alla som hade
vägarna förbi har inspirerat oss när vi skapat Dockyard Living Hotel. Deras känsla för att med enkla medel
skapa trivsel och hemtrevnad har också påverkat oss när det gäller materialval och inredningsstil, allt från
det handvävda linnetyget i gardinerna till trämöblerna i restaurangen och de blodröda blommorna vi planterat
utanför entrén. När vi nu tar nästa steg in i framtiden, låter vi deras historia vägleda oss till att erbjuda en
öppen och hjärtlig hotellmiljö, där du känner dig lika välkommen och bekväm som om det vore ditt eget hem.

Emilias musselsoppa tillagades på en bas av jordärtskockor, lök, äpplen (för syrligheten) och grädde. Den
serverades med hackad persilja och knaprigt sidfläsk. I vår version är äpplena ersatta med vitt vin och som
knaprigt tillbehör serveras rotfruktscrisp.